Onsdag 11 mars!

(den följande text är skriven natten mot i dag onsdag)

Hejsan Bloggen!

Jag hade nyss en "tycka-synd-om-mig-själv"-moment. Ja.. jag får såna stunder i bland. Ni som inte känner mig IRL tycker väl kanske jag ibland kan vara väldigt personlig i min blogg, och det är jag nog. Men min blogg är, förutom att få tillfälle att vara lite rolig, dela med mig av min vardag, så är den också ett sätt att få ur sig känslor på (ibland lite väl mycket). Så.. jag får erkänna att jag ibland håller igen, för att det inte ska bli för mycket.

Jag låg och tänkte på de kompisar som jag har. Eller.. i vissa fall "så kallade" kompisar. Varför de agerar så som de gör, och varför! Om det har nånting med att de ogillar mig etc etc. Det är mycket man tänker som är onödigt. Man vet ju om att ens familj m.fl älskar en, men... ibland tvekar man ändå. De vissa stunderna som man kan ana att de inte gör det.

Jag tänkte också mycket på att det nog inte kan bli så mycket "sämre" som det är just nu. Man är lite orolig för om man kommer klara religion och svenska B, man inte har så många kompisar (ja menar... jag är ju faktiskt en rätt ensam person.. gör inte så mycket annat än att sitta vid datorn, antingen helt för mig själv i mitt sovrum eller för mig själv i vardagsrummet, med en mamma och syster och sitter vid en annan dator i samma rum eller tittar på teve), och en hel del annat också.
Det man lever för är en tro på att det kommer bli bättre. Det kommer att bli så mycket bättre i framtiden. Man kommer flytta från denna håla till stad, från alla dessa falska människor.. från sina rykten. Till ett helt nytt ställe (kanske i ett annat land), där man har chansen att börja om helt på nytt. Enda från scratch. Och på det nya stället, så kommer man som småningom skaffa sig lite kompisar som man kommer hänga med.
Givetvis är allt detta i ens fantasi.. än så länge. Men det är just detta som man tror och längtar efter i framtiden = en av grundanledningarna till att fortsätta kämpa och leva.

Nu vart det här ett väldigt tungt inlägg.. förstår det.. om du inte var beredd på det. Men.. som sagt.. Jag vill få ur mig detta. Förmedla det. Jag vill att mina läsare ska förstå och känna hur det kan vara. Jag lever då absolut inget perfekt liv. Men kanske inte det dåligaste heller.. om man riktigt tänker efter.

Så.. Det jag verkligen lever för är att det kommer att bli bättre efter studenten. Det kanske kan ta några veckor.. några månader.. eller kanske några år, innan man verkligen inser att man verkligen har det jättebra (utan att tänka efter).

Men jag får nog faktiskt också nämna att jag har mått som dåligast. Det var nog under högstadieperioden. Då var det nog verkligen som sämst. Så.. jag mår ju bättre nu än vad jag gjorde då. Då var det minst en gång i veckan som man hade dessa "moments", då man tvekade om folk verkligen tyckte om en.. eller om de hatade en.
Jag är nog, nu när jag läser detta samtidigt som jag skriver, en väldigt känslig person. Jag grinar.. ja.. det gör jag. Och har väl egentligen inga problem med att visa det heller.. bara det att killar inte ska grina. En oskriven regel som är idiotisk!
Killar kan visst grina.. utan att vara nåt spår av homo för det.
Fast... jag tror inte att jag är svår att leva med. Jag ställer då inte alls stora krav.
Jag har då inte alls stora krav på tjejer (ja.. om man nu kommer få någon, vilket man också har tänkt en del på att man inte kommer få), utan.. Det är väldigt mycket beteende (men även humor) jag går på. Ja.. självklart får de ju inte se ut hur bedrövliga ut som helst.. men.. ja.. vanliga.
Min tjej behöver inte alls vara supersnygg (det är ju de "normala och vanliga" tjejerna som är bäst, eftersom de kanske inte tänker lika mycket på utseende osv som de "super-snygga" gör. Oftast så vet ju de själva om att de är väldigt snygga.. och det är avtändande som fa-an) :P

Jag hoppas att det finns någon där ute som har orkat läst ändå hit. Jag vet att jag skriver lite väl långa inlägg i bland.
Jag har ju dock börjat på att blogga lite oftare, men lite kortare inlägg. Hoppas det uppskattas ^^. Nå vidare uppskattning får man då inte, som kommentarer :(.. Men.. som jag skrev på bilddagboken om liknande grej, så skriver jag (och lägger upp bilder) mest för min egen del. Att det kan vara väldigt kul att läsa det sen.. om några år.. det man har skrivit och det man upplevt.

Nej.. Ni får ha det så bra!

//Jocke *keeps going on*

Kommentarer
Postat av: LoEm

Godmorgon!

Hur mår du då?

Postat av: Annika

kramar om i massor

2009-03-11 @ 22:08:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Jag är senil

Din emailadress, så att jag kan spamma lite:

Din hemsida så jag kan hembesöka dig:

Skriv din jättegenomtänkta kommentar:

Trackback